Ibland så vill man skriva lite mer...

När jag tänkte förut på hur jäkla illa min borrelia har slagit så tänkte jag på att de senaste 11-12 åren så har det nästan alltid varit något fysiskt/psykiskt med mig...
Detta är ett ganska långt inlägg men ibland så vill man spotta ut vad man har att säga;

• När jag var 10 år så åkte jag in och låg en natt på Östra Sjukhuset för att jag hade ont i högersidan av magen, vilket man ju kunde tro var blindtarmen. Men inte då. Jag har för mig att läkarna sa att det kunde vara växtvärk som slagit till.
• Tror att jag var runt 11 år när jag skulle släcka ljusen i en ljuskrona över köksbordet hemma ståendes på kökssoffan. Jag halkade ner och slog armen i en tallrik som delade ett "fint" snitt i min arm som vi fick åka in till akuten med och sy ca 6 stygn.
• Sen så hade jag räls i käften när jag var mellan 12-14 år. Det har ju nästan alla ungar men det gjorde ju förbaskat ont jämt och ständigt!
• En sommarkväll när jag var 14 år och satt vid datorn så slog det helt plötsligt lock i mitt högra öra. Jag tänkte att det kanske bara var en vaxpropp eller vatten som kommit in. Men det var lite värre än så... Det var trumhinnan som hade trasats sönder efter en gammal hörselgångsinflammation när jag var ca 10 år (Den glömde jag visst skriva innan). Så efter många besök hos öronläkaren så blev det operation våren 2004. Man gjorde en ny trumhinna utav en muskel bakom örat, och dessutom så fick man skrapa bort hudavlagringar som hade krupit in och lagt sig på skallbenet. Trumhinnan är idag något tjockare än en vanligt och jag hör fortfarande dåligt på det örat.
• Det var nog ganska lugnt tills året jag fyllde 18 år, förutom att jag hade en aggressiv salmonella året innan som satt i från augusti till december. Våren 2007 så kastade Grynet av mig så illa att jag slet av de främre korsbanden i båda knäna. Det gjorde ont. Så jag hoppade på kryckor i ett antal veckor, den första veckan kom jag knappt upp ur sängen på egen hand. Knäna gör sig fortfarande påminda då det inte finns något som håller "ihop" det, så "viker" dom sig ibland, vilket gör ont, men kroppen har lärt sig att hantera det på nåt vis. I början när det hände så bara jag skrek ut smärtan.
• Tack vare mina kära små knän så "veks" det en gång för 4 årsedan när jag skulle sätta mig i soffan hemma. Jag ramlade ner i soffan men tog emot mig med den högra tummen, och den skadades. Idag så gör den fortfarande ont, och jag får kramp i den om jag anstränger den för mycket. Det är ett ledband i tummen som är delvis av men man gör inget åt det.
• Sedan så har jag haft depressioner till och från under ett antal år fram till för ca två årsedan då jag verkligen förstod att det inte fungerade och man orkade inte  med det längre. Det finns ganska måna saker som kan utlösa att man börjar må psykiskt dåligt. Tänkte många gånger under åren att man skulle gå och prata med någon men så vill man ju inte stämpla sig själv som psykiskt dum i huvet. Men sedan så fick vi tips om en terapeut som jag nu har gått till regelbundet, vilket känns väldigt bra. Samtidigt så började jag umgås med folk vilket jag inte hade gjort innan då jag hade slutit ut mig själv kan man säga och gått i en bubbla som bestod av stallet och hemmet. Det har jag tagit igen lite nu men jag kan ändå bli lite ledsen på att jag har missat det där riktiga livet som hör en ungdom i 17-årsåldern till, det kan man ju aldrig ta igen... Men man kan inte ångra något man aldrig har gjort, man ska se i nuet och framåt!
• Och så NU, när jag äntligen hade börjat må bra psykiskt, man har flyttat hemifrån, har världens bästa familj, fina vänner, bästa hästen Neptun, och så lilla Grynet som har fått fölis, började äntligen träna och äta ordentligt nära jag flyttade i september, då kom borrelian!!! Det är inte så konstigt att man är ledsen och förtvivlad. Jag vill så gärna gå ut och powerwalka, till och med löpträna som jag gjorde ett tag när jag kände mig ok i maj, men jag ORKAR inte. Det är så hemskt, för jag är så aktiv annars. Och när man inte orkar något annat mer än att jobba, vilket man knappt har ork till, och stallet, då finns det heller ingen ork att stå emot mat och godsaker som man annars hade orkat att stå emot. Det känns igen från när jag mådde psykiskt dåligt, det var under den tiden som jag började lägga på mig.

Säkerligen så har jag glömt något... Ja nu kom jag på en sak, jag har även haft bältros när jag var ca 12-13 år. Det är sådant som gamla får vanligtvis... Hade det runt nedre midjan, och det gjorde väldigt ont.

Men jag ska fightas mot borrelian, jag tänker ta lugna promenader för att röra på kroppen, jag tänker rida Neptun som vanligt, jag måste försöka stå emot all "god mat" och annat gott. Under en vecka i april när jag var ok så provade jag att avstå kolhydrater i en vecka vilket gjorde susen för magen, men sen bara det rann ut i sanden. Jag vill köra så nu också men jag orkar inte laga mat som är sådan. Jag orkar inte laga någon mat alls just nu. Men förhoppningsvis så ska jag väl bli bättre någon gång.
Inget jättekul inlägg som sagt men jag ville gärna skriva ut det så här. Jag vill att folk ska veta att man inte alltid har mått bra. Man ska inte vara så hemlig med psykisk ohälsa som det ofta kan bli. Det är bättre att vara ärlig.
Nu så ska jag slockna i sängen inför en ny arbetsdag imorgon. 

Här är bilder från sjukhuset när jag var nyopererad april 2004. Bilderna ser ju rätt hemska ut... På sista bilden så sa mamma åt mig att se lite pigg ut... Lyckades så där efter 6 timmars operation med narkos. Haha! Vad liten och tunn jag var här också, det var innan tröstätandet började...