Jag har tävlat i ganska exakt 8 år med ett par kortare och längre avbrott in emellan. Självklart så har ens mentalitet förändras under åren. Exempelvis så tog jag det här med tävling mycket allvarligare förr, men det är klart, då var man yngre. Och då satt jag på fröken Pie Molise också, och den lilla tjejen kunde man aldrig veta vad hon var på för humör, skulle hon hoppa nåt idag? Och om något inte kändes som det skulle så red jag väldigt dåligt därefter. Men icke att förglömma så hade jag många många fina rundor med Grynet. Vår allra sista start var en 1 meters-hoppning nere på Susedalen den 29 november 2009, och där hade vi ett nedslag i grundomgången. Det känns bra att vi avslutade vår hackiga tävlingskarriär med en bra runda.
Men nu förtiden så tävlar jag och tycker att det är kul (det gjorde jag förr också men inte på samma sätt)! Men jag sitter också på en häst nu som älskar att hoppa och tävla mer än nåt annat på denna jord! Fina Neptun, jag kunde inte köpt en bättre häst.
Men ändå så har man konstiga tävlingsnerver...
Det börjar redan när jag anmäler mig till en tävling. Jag anmäler mig och så är det klart + att jag ser till så pengar finns inne på TDB (Tävlingsdatabasen). Man tycker ju att det kunde räcka så och att jag inte behövde gå in på den tävlingens översikt mer förrän jag ska kika efter ryttarmeddelande osv. Men. Jag går in varje dag, ibland flera gånger, och kikar om det har tillkommit starter eller om det har blivit färre. Det är väl mitt kontrollbehov som spelar in där.
Sen när startlistor kommer upp så tittar jag på dom flera gånger innan tävlingsdagen för att se om det sker några ändringar.
Sen dagen innan tävling så bestämmer jag för att jag inte ska bli nervös och konstig. Men så blir det ju ändå.
Vaknar på tävlingsdagen med känslan "Jaha, hur ska vi klara detta idag då?" även om jag vet att det kommer gå klockrent så länge jag rider som jag ska. Sen så blir det typ ett tusental toabesök...
När jag sitter upp så börjar jag känna efter hur hästen känns, "Nämen känns han inte lite konstig där? Går han verkligen framåt som han brukar? Verkar han glad?". Och detta får min kära mor höra, hon är nog lite trött på det ;) Det är helt enkelt alltid nånting som inte ska kännas som vanligt! ;P
När jag väntar på start så sätter jag ett par ord till högre makter (Ja, allvarligt det gör jag! Känns bättre då...)
Och så fort jag har fått startsignal och fattar galopp så börjar nerverna lugna sig och sedan när vi har kommit över första hindret så är jag inne i det jag gör och tycker det är så skoj och då släpper nervositeten helt!
Men all denna nervösa uppladdning för ca 1 minuts aktivitet på tävlingsbanan. Det är rätt sjukt. Och idag när det "bara" var en liten 90 cm-klass. Man borde inte bli nervös, men det blir jag ändå! Men det är väl det som är tjusningen med att tävla, tänk om man inte hade haft några tävlingsnerver alls? Då hade det nog inte varit lika roligt.
Nerver ska man ha helt enkelt!
SÅ HÄR SER ALLTSÅ EN TÄVLINGSUPPLADDNING UT FÖR MIG! (Har ju såklart svårt för att äta också...)
Nästa tävling är den 17 november och då ska det gås igenom igen ;) Och ja, jag tittar på TDB varje dag eftersom jag är anmäld till tävlingen...
 |
| En av de första tävlingarna... Rätt så likblek i ansiktet, har var jag konstigt nervös kommer jag ihåg. Men Grynet är väldigt söt :) |
Första placeringen. När jag ser på filmer där vi lyckats så gråter jag alltid. Sentimental...
Och så de i särklass bästa rundorna vi gjorde, jag och Grynet!
1 kommentar:
Älskade syster! Du har gjort min morgon! Med fin text och underbara hoppfilmer, nu rinner en tår ner för min kind! Du är bäst!
Skicka en kommentar